För mig är ett flexibelt arbetsliv viktigt, ja, nästan en förutsättning för att jag ska få mitt arbete och min värld att gå ihop. Jag kan ta en halvdag ledigt med kort varsel och jag kan välja att jobba en dag i veckan hemma. Men är det så bra alla gånger att vårt arbetsliv blir mer och mer flexibelt, finns det risker med det?
Publicerad:
Uppdaterad:
ledaren Vi har idag ett system med platta organisationer där individen tar ett stort ansvar och utför sitt arbete snabbt, effektivt och med kvalitet. Vi naturvetare är ambitiösa och kunniga. Vi vill göra ett bra jobb och finner glädje i att utforma arbetet efter eget huvud. Det bygger på ett öppet och tillåtande arbetsliv där det finns ett uttalat förtroende för de anställda utan kontroller och förbud.
Men varför har denna i grunden positiva flexibilitet på senare tid blivit så ifrågasatt?
För mig är det rätt tydligt att en stor del av svaret ligger i att vi inte har lärt oss att sätta gränser! En mänsklig egenskap är viljan att vara till lags och göra ett bra jobb, vilket är alldeles utmärkt. Problemet uppstår då vi förväntas göra allt mer på allt kortare tid och samtidigt vara beredda att jobba både dag och kväll.
Lämnat stämpelklockan
På bara något decennium har vi gått från stämpelklocka till en generation kånkande, men ack så flexibla akademiker. Vi bär med oss jobbet hem, i portföljer och i skallen. Det jag inte hann idag fixar jag lätt ikväll. Den frihet som flexibiliteten ger är bedräglig och ökar stressen när du alltid kan jobba, datorn står på hemma och tekniken gör det lätt att ”bara kolla mejlen”. Mobiltelefonen vilar aldrig utan pockar på uppmärksamhet även när du är ledig och borde koppla av.
Ett vanligt lönekriterium är att man ska vara flexibel och villig att ta på sig nya arbetsuppgifter. Kanske det är dags att vända på steken och premiera den som är duktig på att sätta gränser och som vågar säga nej till chefen?
Jag är övertygad om att man presterar bättre när man fokuserar på det man är bra på i stället för att splittra sig på olika arbetsuppgifter och bara prestera halvbra. Att avgränsa är inte bara ett eget ansvar, utan också ett kollektivt ansvar. Du kanske undrar om det inte är chefens uppgift att göra detta. Jo, visst är det så, men vilken chef klarar att göra det i alla situationer och för alla anställda? Du har ett eget ansvar också.
Lära oss sätta gränser
Jag är övertygad om att vi kan ha ett öppet och flexibelt arbetsliv som var och en kan anpassa efter sina behov och personliga önskemål. Men för att lyckas med det behövs tydliga ramar för vad vi förväntas klara av. Detta ramverk, dessa gränser, mäktar vi inte med att sätta helt själva och därmed ökar kraven på en tydlig arbetsledning, på bra chefer.
Vi måste själva lära oss att sätta gränser och inse att vi är duktiga när vi gör det!
Text: Christer Yrjas