Doktorand 2011-12-20

Oj, jag kan så väl känna igen mig i vad både Josefine och Cissi beskriver i deras situation som förällder och doktorand... Lönen är väl en aspekt, men dessto viktigare är ändå ens livssituation och den press (och förväntningar) som ställs. Mina doktorandkollegor utan barn kan ställa upp till 100%, alltid finnas till hands och vara super produktiva, medan en småbarns förälder (4 och 7 år) sitter på två stolar där det oftast resulterar i en halvmesyr åt båda håll. Jag ger alltid allt jag har i det jag går in i och levde under det första 2 åren i en illusion att jag fixar det. Blev sedan utbränd och långtidssjukskriven, efter 1 år jobbar jag nu 50% och känner dels stressen av att vara oproduktiv på jobbet (tiden och ens CV är mest det som räknas om man ska vara krass - hur effektivt man producerar helt enkelt) och med massor av resor i jobbet är jag borta från barnen mycket som ljudligt protesterar. Trots att min chef är mycket förstående och bra (som själv kombinerade små barn med sin doktorandstid) finns det många aspekter man inte kan styra i vårt typ av jobb; tiden och produktivitetet som nämnts, möjligheten att alltid ställa upp, projekt som löper på utan hänseende till att man inte arbetar 100%, obligatorisk undervisning i kurser, själv deltagande i kurser, många inblandade där alla inte kan anpassa sig efter mig - vilket jag heller inte förväntar mig. Oavsett sjukskrivning valde jag innan att gå ner i arbetstid till 80% för att få tiden att räcka till barnen också, men det är en illusion på papperet. Även om förutsättningarna och acceptancen för doktorerande småbarnsföräldrar förbättrats, står den orubbad i den praktiska verksamheten - något jag efterlyser för att uppnå en jämvikt i systemet. Nu låter det som om jag är väldigt bitter, men det är jag inte - jag älskar mitt jobb och väljer därför att fortsätta. Jag har haft nytta av mina egenskaper som förälder till "multitasking" och organisering för att bli effektiv! Men man ska vara medveten om att man bara har en viss tid på dygnet och den räcker inte till att ge full plats till både karriär (i detta jobb) och små barn, utan man måste prioritera i längden - där jag inte prioriterar bort mina barn.