Michael Tjernström 2016-04-10

Detta låter bra, men fungerar endast delvis och många av kommentarerna visar en bristande insikt om villkoren för de som drar in de pengar på universiteten som används för merparten av de unga forskarna. Jag kan sympatisera med målsättningen att fler skall få "fasta anställningar" och det tidigare, men så länge en så stor del av forskningen utförs under korta forskningskontrakt från olika forskningsråd förblir det antagligen på detta sätt. Tankarna tycks utgå från att universitetet eller möjligen institutionerna anställer unga forskare med potential men av illvilja håller dem fast i korta tjänster så länge det går. Men även om det är universitetet som anställer är detta endast på pappret. Finansieringen är oftast upp till den enskilde forskaren som fungerar mer som en enskild företagare i ett fåmansbolag; och vi vet alla hur svårt är att få dessa att nyanställa. Om inte institution eller universitet ställer sig bakom och lovar den enskilde forskaren och hans medarbetare stöd till vidare anställning när forskningsbidraget tar slut, kommer det att fortsätta finnas forskare på s.k. forskartjänster. Om dessa är tillsvidare eller inte spelar inte så stor roll eftersom de blir omedelbart uppsagda när projekten lider mot sitt slut. Det är också så att behovet av unga forskare som arbetar på korta (3-5 år) forskningskontrakt är oändligt mycket större än behovet av lärare - lektorer och professorer. De senare utgör endast toppen av isberget, och menar vi allvar med kravet på kvalitet i både undervisning och forskning kan vi inte kosta på oss att rekrytera någon annan än de allra bästa på de "fasta" lärartjänsterna. Skulle vi därför måsta ge lärartjänster till så många som skulle behövas för forskningen, skulle systemet kollapsa eftersom så mycket utbildning inte efterfrågas - eller så fick vi säga upp lärare som blir övertaliga när den externa forskningsfinansieringen tryter. Som det är idag kan endast de som visat sig verkligen hålla toppklass behållas i systemet och de flesta andra måste finna andra arbetsuppgifter. Man kan tänka sig ett annat system, där man bygger upp en kader av duktiga forskare som man behåller över tid och vars arbetsuppgifter varierar beroende på vilka projekt som gäller. Så föreställer jag mig att företag gör; så gör i alla fall de myndigheter jag sett som har forskningsavdelningar. Men det förutsätter en hyfsat trygg långsiktig finansiering för grupperna. Det förutsätter i sin tur att universiteten tar ansvar för alla sina grupper och antagligen också bestämmer vilka som skall få finnas och vem de skall ledas av. Många institutioner är för små för att kunna ha sådan långsiktighet, så det ändrar i grunden förutsättningarna för verksamheten. Detta i sin tur gör det omöjligt för en ung forskare att på egen hand bevisa hur duktig hen är och att bygga något helt nytt som ingen annan tänkt på förut. Man får det system man väljer och med det kommer en massa konsekvenser. Vill man ha ett excellens-system med endast den allra bästa och nydanande forskningen blir utslagningen en naturlig del av det, och det blir svårt ta sig in. Vill man ha ett maximalt tryggt system för de anställda - vilket det ligger sakens natur att en facklig organisation kämpar för - får man antagligen ett system där folk mår bättre men där graden av förnyelse och klassen på forskningen hamnar i andra hand. Att efterfråga en förändring av tjänsteformerna utan att kräva en förändring av de förutsättningar som skapa dessa är därför inte särskilt konstruktivt.