Redan utbränd 2016-05-27

Letar man tips om hur man ska klara vardagen så har man redan gått för långt. Visst kan det kännas lite bättre om man förbrukar en del stresshormoner genom att motionera - och man kan då tillåta sig att pressas lite till på jobbet. Man presterar då kanske lika mycket eller till och med mer. Men bara ett tag. Kroppen har försökt att nå fram med sina varningssignaler under en lång tid, men när den inte når fram med sitt budskap tar den till det enda den kan - den stänger i stort sett ner all verksamhet. Hjärnan jobbar på minimal nivå (liknar demens, kan vara svårt att hitta hem), depression och ofattbar gråt, du känner dig som belastning för din familj och kan vara beredd att lämna dem, kroppen får smärtor, huden blir överkänslig och det sticker i armar och ben, ljud och ljus tröttar ut dig... Listan kan göras väldigt lång. Det känns så oerhört sorgligt att vi ska ge varandra tips om hur vi ska orka prestera mer! Vi ska ta hand om oss själva och våra närmaste. Vi vet bara en sak om livet - vi kommer att dö. Vi behöver inte ha så bråttom dit. Det är upp till oss själva att sätta stopp för den galenskap som pågår just nu. NV borde jobba för att människor inte ses som arbetsredskap utan just som människor.